Mai

Ja, vart är den utlovade summeringen av hela asienresan då?
Den blev nog bortglömd i sydostasien bland ghettot i ett sunket rum, horor precis utanför och ett 7-eleven som säljer bland de bästa toasten.
Saknar jag det? Givetvis, finns ingen bättre känsla att vara ute och resa, ute på vift där friheten aldrig känns närmare. Osäkerheten att aldrig veta vad som kommer här näst, bara att korsa gatan kan vara ett äventyr. Alla människor som man träffar, och trots att det kanske bara varar en kväll som man har lärt känna den, så har de ändå på någotvis fått in lärdom i huvudet på en. Alla människor kommer från olika bakgrunder, vare sig det är rik, fattig, problematisk eller glädjefull bakgrund så har alla ändå något att bidra med. För ifall man stannar till en sekund och blickar bakåt över hur den personens livshistoria varit så är den nog ganska olik din egen på många sätt. Eller har du tur så är det nästan detsamma men då har ni ändå levt i en paradoxal värld men ändå i samma värld.

När man är ute och reser träffar man en hel del personer och även de som är blyga innan kan få en helt annan sida av vad de hade innan. Under Englandresan förra året stötte jag på en hel del personer som de själva har sagt att detta är verkligen inte vad de hade varit innan. Men på någotvis när de gav sig ut själva på egen fot utan kompisar eller familjer i närheten så har spärren för att våga nya saker försvunnit.

Asienresan blev istället en helt annat syn för mig, speciellt när man har kommit hem till Karlskoga och träffat alla samt kommit in i den gamla vardagen igen. Här fick jag uppleva med mina närmsta kompisar en värld där det finns fattigdom, lurendrejerier och storstadslivet men även hur underbar vårt jordklot är.
78 blev siffran. Så många dagar var vi borta, i länder som är så olik det avlånga landet vi bor i. För två av mina reskamrater är det den längsta resan de har gjort utanför Sverige gränser. De som har följt bloggen sedan en tid tillbaka vet att jag har levt i England i fyra månader. Jag visste hur det skulle kännas att var hemifrån, borta från familj och inte ha sitt rum och man vet exakt hur allt är. Reskamraterna skötte sig bra, deras saknad för diverse familj och dylik var bättre än förväntan ändå. Att man vill vara för sig själv ibland när man reser i grupp är något som jag respekterar oerhört mycket. Finns inget bättre att ta en egen promenad för sig själv, lyssna på musik eller vad som helst och rensa hjärnan från alla tankar.

Det blev ändå en liten summering men ändå inte. Försöker bara få in er kära läsare i hur jag upplevde hela resan. Bara att höra en melodi från tiden vi var där tar mig tillbaka dit på nolltid. Jag kan se hur fin stranden är, hur det kändes att kolla ner från bland de högsta tornen i världen och hur det var att andas genom en regulator 14 meter under vattnet. Det sägs ju att det är inte förrän man har tappat något/någon som man verkligen saknar efter det/den. Jag försökte vid varje tidpunkt när vi reste runt att fånga in alltihop, miljön, luften, värmen, ja i stort sett hela omgivningen för att försöka få en viss uppskattning av hur lyckad lottad man är ändå för att kunna ha möjligheten att se allt när man är ung. Men det gick inte, och här sitter man nu givetvis och saknar dessa tider och även mina reskamrater hamnar på samma spår.

Alla vi gjorde säkerligen något därnere som de aldrig hade gjort innan, att komma till en värld där det finns så unika möjligeter, som att ha en hundrätt eller kackerlackorspettar gör att det känns spännande. Vill någon ha spänning så är det bara att packa sin väska och fara ut. När man kommer hem sedan är det inte endast med en resväska med unika föremål, men även med en hel del upplevelser samt en känsla av att man har lärt känna sig själv lite bättre.

Är hemma nu i ens egna rum men ändå känns det inte som om man är hemma. Vart är ens plats i världen? Svår fråga och alltför filosofisk för att kunna klura ut det. Allt känns väldigt planerat nu på någotvis, jobba, flytta hemifrån, plugga på universitet etc. Ska det vara så, att allt ska gå i ett? Det är i alla fall en önskan hos hyresvärden som för närvarande är mina föräldrar. Men hyres kan man ändå inte kalla det när det ej ubetalas någon summa pengar.

20 år har man redan blivit, 21 till sommaren. Riktig låg ålder ifall man kollar på de som uppnår till 100-jubileumsstrecket. Det känns dock som om man har levt i 100 år men det är tar nog ett tag innan dess. Men förhoppningsvis har man fått upplevt så pass mycket att när de sista andetagen tas så är de lätta och mjuka. Som att ligga flytlös i vatten och uppleva friheten.